Ghost – Meliora

ghosthero
Redan när första singeln Cirice släpptes så insåg jag att bandet förbättrat sitt sound och tagit kolossen Ghost ännu ett steg mot global dominans.

När jag såg Watain i fryshuset Oktober 2010 så var det ett för mig okänt band som öppnade, bandet var Ghost och jag var fast. Första plattan Opus Eponymous tätade till den enorma
lucka i musiken jag saknat en längre period. Låtar som Ritual, Elisabeth & Death Brell har gått många varv hemma hos mig.

När så Infestissumam släpptes var peppen på max, dock så dämpades det då den inte alls höll (i mitt tycke) samma klass som förstlingen, nu ska man inte tro att den är dålig, den växte för varje genomlyssning men den är bara inte riktigt lika..perfekt?

Men så kommer då denna platta, den svåra tredje fullängdaren. när sen första singeln i form av Cirice släpptes så blev förväntningarna skyhöga.

När From the Pinnacle to the Pit släpptes som andra singel så blev jag lite besviken, första genomlyssningen var inte alls samma smocka som tidigare släpp varit, dock sätter den sig bara mer o mer för varje gång jag hör den, nu är det en av mina absoluta favoriter på plattan.

Den 17e Augusti släppte så bandet hela plattan som stream på sin youtube kanal, att få höra hela plattan var som ett lyckorus, allt finns där och redan efter första genomlyssningen står det klart att detta kommer bli en av finalisterna när det kommer till att utse årets platta.

Nu när jag lyssnat igenom den ett flertal (för att inte säga många..) gånger så har den vuxit ytterligare. Det framträder nya nyanser vid varje lyssning. Jag uppskattar att det krupit in mer o mer progressiva toner, inte i mängder så de kan kallas för ett progressivt band, men de finns där och höjer melodierna några snäpp. Ghost är tveklöst en av de starkast lysande stjärnorna på band himmelen.

låt för låt
Spirit har ett ganska suggestivt intro som snart övergår i ett tuggande riff toppat
med en drivande sång och en smittande nästan poppig refräng.

From the Pinnacle to the Pit inleder med ett basriff som för tankarna till Ozzy plattan No More Tears, de fortsättande gitarrerna är precis så vassa som jag förväntar mig, versen är ganska långsam och drivet kommer först i refrängen som är en av plattans vassaste.

Det jag trodde skulle bli en självklar ”plattans bästa låt” är fortfarande på toppen, men Cirice har ett flertal mycket starka konkurrenter om den titeln, Fast melodin är tung så det räcker till, det stadigt återkommande ”can you hear the rumble” sätter sig som klister och gitarrsolot i andra halvan är tyngre än bly. Men är den bäst?

Spöksonat är precis vad det låter som, finstämd och mystisk men ack så kort och borttonande.

Med sorg i sinnet så inser jag att He Is kommer bli sönderskrålad av alldeles för många på kommande spelningar, men så är det oftast med de där lugna och osvikligt suveräna låtarna som alla kommer lära sig utantill. Att den är så bra och att den frammanar ett leende djupt inne i mig gör att jag hoppas få höra den live utan allsång varjefall en gång.

Mummy Dust är inte dålig på något sätt, men jag kan inte riktigt med den och har svårt för gitarren, men ändå, den är inte dålig.

Majesty var den sista låten att släppas som singel innan plattan väl kom, den har även den en mycket smittande refräng och driver på i bra fart, tyvärr så kommer den inte till sin rätt på albumet på samma sätt den gjorde som singelsläpp, men den är ändå en mycket bra låt.

Devils church är precis som Spöksonat en kortare instrumental historia, inte lika stämningsfull om den tidigare då den har ett betydligt tyngre driv, den känns mer som ett intro till..
Absolution, den näst sista av låtarna på Meliora. Här har bandet överträffat sig själva med ett driv
som även de ständiga tempoväxlingarna till trots håller låten i ett högt tempo som får mig att rysa av välbehag. Den medryckande refrängen för tankarna till Elisabeth från Opus Eponymous, detta är ännu en av konkurenterna om ”bästa låt” titeln.

Den avslutande Deus In Absentia är den låt som mest sticker ut på plattan, i refrängen kommer
jag osökt att tänka på (med risk att bli lynchad) AOR-kungarna i Magnum när de släppte On a Storytellers Night. Fast ändå är detta så mycket mer än AOR någonsin varit, detta är storslaget och pampigt utan att vara sådär pråligt och töntigt. Det krävs ett band som Ghost för att kunna
göra en sån här låt utan att tappa sin storhet, Detta är för övrigt den sista av konkurenterna till ”bästa låt”

Vilken låt är då den bästa på Meliora?
Jag kan inte ge ett svar på den frågan, igår hade jag svarat Pinnacle, idag säger jag nog Absolution och i Fredags var det tveklöst Deus in Absentia.

FÖLJ OSS!