Mot främmande vidder

FullSizeRender-4

Mattias Nätterlund

 

Jakten

De senaste veckorna har varit intensiva rent träningsmässigt. Vilodagarna har lagts åt sidan nu när säsongens första stora prövning står för dörren, halvmaran i Haag. Ingenting får lämnas åt slumpen i detta utsatta läge. Därför tränar jag mer, hårdare och bättre än någonsin.

Flera fina pass har avverkats och träningstimmarna har staplats på varandra i stadig takt den senaste tiden. Och tiden börjar bli knapp, likaså chanserna att få till bra träning så det gäller att ligga i. I min jakt att slipa på halvmaraformen har det körts en del s.k. nyckelpass. De måste genomföras men de är oftast rätt jobbiga. Pannbenet prövas och tankarna på att avbryta är återkommande. Lördagen var ett sådant tillfälle, jag inleder med 55 min jogg i 4.30-fart, därefter väntar en avslutande del med 20 min i 3.26-fart. Allt för att träna kroppen på att springa fort med trötta ben. Något som kommer behövas 6 mars. 4x3km är ett annat gammalt ”favoritpass” jag kört nu i veckan. Lika jävligt som det låter. Speciellt med knappa 13 mil i benen från veckan innan. Men där har jag ju bara mig själv att skylla. Benen börjar längta efter lite lättare veckor, något som också väntar som tur är.

Har förutom dessa pass kört en hel del kort och snabbt och som det känns har formen fått sig en boost. Både på tävling och på träning har det slagits rekord den senaste tiden. För första gången har jag lyckats springa en mil på träning under 35 min, något jag försökt att göra många gånger men alltid misslyckats med. Men nu har det alltså inträffat. Första halvan passeras på 17:35 och då finns det ingen återvändo, det måste bara gå. Andra halvan avverkas således planenligt på 17:16 och jag kan bocka av en ytterst viktig milstolpe i karriären. Det ska tilläggas att detta ska göras utan att passera mjölksyratröskeln så vi snackar inte om någon maxprestation här. Är det tröskelträning så är det tröskelnivå som gäller. Det är inte alltid bättre att springa snabbare.

Närmar sig drömgränsen på 3000 meter

Utöver detta har jag sprungit ytterligare två 3000m-lopp och lyckats kapa en del tid. DM för Uppland/Västmanland var det överlägset roligaste hittills med en klassisk spurtuppgörelse de sista varven. Det blev en hård kamp mot min evige kombattant, den alltid så ödmjuke Haben Kidane. En strid som han vann som vanligt, om än knappt denna gång men jag lyckades spurta till mig en andraplats i alla fall. Ser fram emot fler bra duster det kommande året. Närmar mig hursomhelst drömgränsen på 3000m, är nere på 9.07,18 nu och det ska bara gå att kapa dryga 7 sek till. Det är ju långt ifrån Sjögren-nivå såklart men det går åt rätt håll och det är huvudsaken. Så länge det gör det så finns det hopp om bra tider på längre distanser under säsongen. Min vana trogen blickar jag alltid mot de som är bättre, så har det varit sedan jag inledde denna relativt unga karriär. Det hjälper att ha något att jaga, vare sig det är en konkurrent eller en viss tid. Så måste det förbli – jakten får aldrig upphöra. Jag känner inte för att nöja mig vid en viss nivå.

Snart dags att toppa formen

Vardagen jag befinner mig i just nu är en vardag full av rutiner. Långt från dekadensens glansdagar, något man stundtals kan längta efter när de flesta dagar känns som en repris av dagen innan. Det har varit en ovanligt lång och hård torka denna vinter och torrperioderna tenderar att bli allt längre. Några spännande upptåg bjuds det inte på direkt, men det är bara att slå bort de tankarna när de dyker upp i huvudet. Dekadensen får vänta, åtminstone en månad till då jag förhoppningsvis får anledning att fira. Men just nu är det rutiner som gäller. För tillfället kräver jag inte så mycket egentligen, lever mer och mer för de små men samtidigt stora stunderna. Det kan vara att komma hem efter ett långpass och sätta mig i soffan med en kopp svart kaffe. Kanske med en bit paj till om det är en riktigt bra dag. Eller att haka på när ett gäng nyanlända flyktingar springer ute på Björnö och sporra dem till att ta i lite extra i den värsta backen. Mer är så behövs inte ibland. Om jag får fira eller inte efter loppet i Haag återstår att se men jag gör vad jag kan i alla fall. Nyss var det en evighet fram till mars men nu är det alltså bara 3 veckor kvar. Snart dags att toppa formen. Rejält förstörd i mål och sen direkt till något hak som serverar billig öl. Det är målbilden jag jobbar efter. Fram tills dess fortsätter jakten.

FÖLJ OSS!