Mot främmande vidder

FullSizeRender-9

 

Mot Nederländerna via Åre

Snart är då dagen kommen. Dagen jag visualiserat framför mig under denna vinter. Under varje pass har jag haft tankarna på detta lopp och dessa tankar har varit en trogen vän på vägen under många eftermiddagar.

Det har sprungits i mörker, på otaliga cykelvägar och i diverse elljusspår, i snöstorm och snålblåst. Tro har varvats med tvivel. Misär med eufori. Det har varit en lång dags färd mot Haag men nu är jag äntligen på väg. Det enda som återstår nu är att luta sig tillbaka i flygstolen och hoppas på en riktig fullträff på söndag.

Denna sista vecka har varit ovanligt lugn och behaglig, det har egentligen bara handlat om att hålla igång benen. En ovan känsla att åka hem efter jobbet och inte dra på sig skorna direkt för att springa eller dra iväg till gymmet. Så det har varit mycket dötid under eftermiddagarna. Tur ändå att inte alla veckor ser ut som denna. Men ibland är det såklart ändå nödvändigt. Är man också värd efter en vinter där träningen har rullat på som tänkt hela vägen där de senaste veckorna inte varit något undantag. Fick bl.a ett pass av coach Danne som jag inte kört tidigare. Vet inte vart han grävt fram det riktigt. Upplägget var i alla fall 3x(9-5-3min) med lite blandad joggvila emellan. Detta pass ska helst köras ensam och i kraftigt snöfall för bästa effekt. Sagt och gjort gav jag mig ut i stormen för lite självplågeri. De glada minerna uteblev under passet. Men desto mer belåten efteråt. Misär och eufori återigen. Har så smått börjat slipa på lite pass som jag tänkt att coach ska få köra framåt våren. Sen är det bara att vänta in en dag med spöregn och skicka ut honom.

Som ett sista led i uppladdningen begav jag mig inför sportlovsveckan norrut med tåget, för ett höghöjdsläger i Åre Björnen. Detta har varit en årlig tradition de senaste 15 åren och det som tidigare kunde betecknas som en semestervecka med en och annan afterski börjar alltmer likna ett renodlat träningsläger. Men eftersom veckan i Åre detta år krockade lite med loppet så kunde jag inte köra på så hårt som jag hade velat. I alla fall inte under hela veckan så jag blev tvungen att kompromissa med mig själv. Lösningen blev en intensiv första halva och en lugnare andra halva. Så mån-ons malde jag på á la Sundby med 8h timmar träning varav de flesta i längdspåren. Har man ett nypreparerat 15km-spår en km från stugan så kan man inte göra annat än att ta på sig skidorna och bränna av ett par varv om dagen. Lite löpning på det så har man fått sin dagliga dos. Därefter kunde man med gott samvete slå sig ner i soffan med en kopp kaffe som broder Albert ”Barista” Brickman serverade med sedvanlig briljans.

Albert "Barista" Brickman

Albert ”Barista” Brickman

Det blev ovanligt lite löpning under fjällveckan men de gånger jag sprang var det å andra sidan i rätt så svårslagna miljöer. Rundan i måndags är bland de bästa 20 km jag någonsin sprungit. Tog mig bort från Björnen på någon okänd väg som så småningom ledde till Fröå gruva. Visste inte riktigt hur långt bort jag skulle bege mig men efter 6km börjar vägen att slutta uppför. Jag tänker för mig själv att jag tar mig upp till toppen av backen så blir det lagom att vända hemåt. Jag underskattade dock längden på backen som var 2,1 km lång. Men det gjorde mig ingenting. Jag ville inte att backen skulle ta slut utan välkomnade varje nytt krön. En magnifik vy på toppen dög fint som belöning. Magnifik var också den totala tystnaden som rådde runt omkring. Stunder som dessa är livet som löpare rätt så trevligt.

IMG_5999

Det är överhuvudtaget något väldigt speciellt med att springa på främmande mark, ut i det okända. Vanligtvis kan man ju de flesta vägarna utantill så det är ett välkommet avbrott att få ge sig ut och inte riktigt veta vart man hamnar utan bara flyta med. Efter denna backe var det i alla fall dags att vända hemåt mot byn igen. Väl tillbaka i Björnen så svänger jag upp från den stora vägen mot stugan. Men jag känner mig inte riktigt tillfredsställd utan bestämmer mig för att påbörja nästa vandring. Denna gång uppför berget där vägen leder upp till Cooperhill mountain lodge. Också detta en lurig väg där man ofta skymtar målet någonstans långt däruppe men där vägen snirklar sig fram med den ena svängen efter den andra. Efter en liten paus på toppen kände jag mig till slut nöjd och jag tog mig ner igen med lätta steg. Blev även en favorit i repris i lördags då fjällveckan avslutades med ännu en tur uppför berget. Ett riktigt bra avslut på en riktigt fin vecka och en perfekt uppladdning inför resan mot Nederländerna. Känner mig redo. Tegen Holland. We horen!

FÖLJ OSS!