Mot främmande vidder

FullSizeRender-4

Berg och dalvana

Long time, no see. Men efter en envis övertalningskampanj från åtminstone två hängivna fans så bestämde jag mig för en comeback med bloggandet. Kanske kan det leda till att man bara behöver jobba 50% i fortsättningen, jag välkomnar alla sponsorer med öppna armar. Värre dynga har ju resulterat i lukrativa avtal och en tryggad framtid.

Efter halvmaran i Haag kändes det hursomhelst som att läget öppnade sig för en längre paus i mitt försök till skrivande. Får se om man kan återfå glöden nu igen, det återstår att se helt enkelt.

Det har sprungits en hel del sedan jag skrev senast, 300 mil eller så.

Det har såklart sprungits en hel del sedan jag skrev senast, 300 mil eller så. Ett flertal lopp har det också blivit under en stundtals rätt så intensiv säsong. En säsong som varit rätt mycket upp och ner. Ett par tävlingar har varit usla, andra helt ok och några har varit bra, t.o.m riktigt bra vid några enstaka tillfällen. Ofta har jag sprungit som bäst när jag inte borde ha gjort det och tvärtom. Årsbästa på halvmaran noterades t.ex. efter att ha dunkat 15 mil veckan innan, jag ”vann” Salomon City Trail i Stockholm efter att ha kört en uppjogg på en mil innan, något som vanligtvis ger lite sega ben under efterföljande tävling men inte denna gång. Sen var ju Anfält snäll och sprang fel just det loppet men känslan var ändå att det inte fanns något stopp för benen den dagen. Oklart varför dock.

Träningsmässigt är det lite nya rutiner

Andra gånger har jag försökt toppa formen, som inför Stockholm Marathon, men då var känslan i benen inför och under loppet rätt kass istället. Mycket som var uselt med det loppet överhuvudtaget så blir tvungen att springa det igen. Den enkla slutsatsen är alltså att det bara är ett lotteri det här med att toppa formen. Eller så svarar jag bra på mängd. Klokare verkar jag inte bli när det gäller detta fenomen i alla fall. Så det är väl bara att tugga på i hyfsat jämn takt så får man hoppas på att slippa dra nitlotten vid fel tillfälle i fortsättningen. Med säsongen 2016 bakom mig kan jag ändå konstatera att det har kapats tid på alla distanser i år så helt missnöjd kan man ju inte vara. Har gått enligt förhoppning på åtminstone hälften av dem och med rätt högt ställda förväntningar på mig själv så är det ändå en godkänd säsong. Kanske t.om. med ett + som tillägg. Får gå för ett högre betyg kommande säsong. Men först ska vintern besegras.

Träningsmässigt är det lite nya rutiner som gäller sen i höstas. Eller rättare sagt, jag har lite rutiner i träningen överhuvudtaget. Har ju tidigare lagt upp veckorna lite som det passar. Tisdagar är det numera träning med Eskilstuna Friidrott. Blir inte bortskämd med att vara bäst i gänget där direkt. Slutar allt som oftast med förnedring i konsten att spurta på sista varvet av en intervall. Det enda vapen jag har att tillgå är en hyfsad uthållighet som jag ändå lever rätt bra på. Får fortsätta jaga livet ur mig efter juniorerna och hoppas på snabbare ben så småningom. Senaste tisdagen stod det hursomhelst 5000 m på schemat. Eller 25-varvsångest om man så vill. Andra kanske skulle säga att 5000 m inte är speciellt jobbigt men då har de förmodligen sprungit för många ultralopp.

Sen såg jag bara två ryggar försvinna i horisonten

Ett återkommande uttryck under dessa tisdagspass är inte bra. Det är så man mår innan och under också. Hade inga direkta förhoppningar om någon maxprestation denna dag men såg det ändå som ett hårt och bra pass. Frågade Nasir om han var sugen på 25 varv på bana. Nej, nej inte bra svarade han. Han joggade ändå runt på 15:15 en stund senare. Glad att han bara varvade mig en gång. En snäll man Nasir. Själv jagade jag på i ingenmansland stora delar av de 25 varven men knappade in på Hassan och Tewelde mot slutet och i näst sista kurvan var jag ikapp. Tänkte för mig själv att nu drar jag förbi, de känns trötta. Då skrek tränaren Daniel ”sista varvet!”. Sen såg jag bara två ryggar försvinna i horisonten. Tappade 5 respektive 6 sek mot dem sista 200m. De trodde att det var 2 varv kvar tills Daniel skrek. Det är hans fel alltihop. Efteråt frågade Abraham mig hur det gick. Jag var rätt nöjd med dagsverket, inget maxlopp men ändå 25 hårda varv. Jodå, gick rätt bra tyckte jag. 16:20 för mig. Inte bra tyckte Abraham och skakade på huvudet. Får se om det går bättre än inte bra nästa gång. För fler tisdagar blir det med gänget. Kanske kommer jag snart kuta 200-ingar under 30 sek så man slipper bli hånad.

 

FÖLJ OSS!