Mot främmande vidder

När tvivlet knackar på

Januari 2015. Jag är ombytt och klar för att ge mig ut för att möta kylan, ännu ett distanspass väntar och jag står framför spegeln. En trötthet gör sig påmind i ögonen och när jag ser min spegelbild så snurrar tankarna runt i mitt huvud. Vad håller du på med? Gå och lägg dig istället, vila en stund, en halvtimme vore väl skönt att få dra täcket över sig.

Du kan alltid springa imorgon istället. Det är ju kallt ute, mörkt är det också. Men jag vet samtidigt att jag kommer ge mig ut förr eller senare, ändå envisas de där tankarna med att dyka upp i tid och otid. Man tycker man borde ha lärt sig vid det här laget, de mörka tankarna kommer inte segra över en.
Augusti i Forsa utanför Hudiksvall. Jag tar på mig shorts och t-shirt. Långa intervaller väntar, 4x4km med 2min joggvila. Jag ser på min sambo borta i soffan som ligger och läser med en kopp te bredvid sig och ser ut att ha det rätt så bra. Jag vandrar långsamt bort mot fönstret och blickar ut mot sjön, det har börjat dugga ser jag. Vart kom det här ifrån? Jaha, jag ger mig väl ut då tänker jag för mig själv och tittar en sista gång bort mot min sambo. Ser fortfarande ut att ha det rätt så bra där i soffan. Jag skulle aldrig ha kollat bort mot soffan.
Passet inleds med 5km uppjogg och nu duggar det inte längre, det ÖSER ner. Helvete vad det regnar. Inte en människa syns till. De sitter inne i sina hus såklart. Vad ska man ut och göra i det här vädret? Regnet piskar ner när jag joggar vidare, och jag som knappt har påbörjat passet. Första intervallen inleds på grus, det går trögt och jag får slita mer än väntat. Men jag är ändå igång och det är bara att nöta på, går inte att lägga ner nu. Strax innan första intervallen är avslutad har jag ändrat upplägget på passet. Lika bra att köra allt i ett svep, 15km rakt av i 3:45-fart får räcka. Då blir det bara en knapp timme i ösregnet. I takt med att kilometerna avverkas börjar jag så smått ändå hitta en slags sinnesro i det ihärdiga regnandet. Klarar jag det här ska väl inte ett maraton vara så svårt. Kan omöjligt bli blötare än så här så det är bara att köra på, halva sträckan avklarad och nu är det bara att ta sig hem. Jag flyter fram och segheten jag nyss kände är som bortblåst. Jag ökar farten under de sista kilometerna och jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst den dagen. Passet avslutas med lätthet och dyngsur återvänder jag mot huset i Forsa, nöjd över mitt dagsverke.

Det är när tvivlet kommer och mörkret eller regnet hotar därute som det gäller att vara stark och stå emot frestelsen. Slå bort tankarna på att skita i dagens pass och istället ge sig ut hur segt det än känns. Det kommer inte kännas bättre om du inte ger dig ut, kanske till en början men sedan kommer obehagskänslorna och ångesten över ett bortkastat träningstillfälle. Det finns inget annat än att ge sig ut. Ofta vänder det efter några km och känslorna du nyss hade kan vara som bortblåsta och löparglädjen kan ha infunnit sig. Om du mot förmodan skulle ha en usel dag så finns det andra knep att ta till. Ett av de bästa är att springa så långt bort från hemmet som möjligt, undvik vägar och rundor som går nära hemmet. Risken att man avslutar passet i förtid är då alldeles för stor. I värsta fall kan man alltid springa 10km åt ett håll och samma väg tillbaka.

Det mörka hotet måste besegras

 

För att undvika att behöva springa passen där motivationen inte infinner sig gäller det att bygga upp en buffert under de pass där det rullar lätt. Jag har några gånger under hösten tagit till det knepet, dvs. kört 30km både måndag och tisdag. Är man då inte sugen på att springa några längre pass under resten av veckan är det ingen panik för man har redan avverkat en stor del av veckomängden. Men ofta brukar en sådan inledning motivera en till att göra en grym träningsvecka och resten av veckan avslutas i ett enda långt rus där passen genomförs med lätthet.

Tvivlet kommer och går, speciellt under denna tid på året. Men det gäller att ta kampen och vinna över tvivlet för det väntar en säsong nästa år också och då vill man ju vara bättre än någonsin. Så det är bara att knyta näven och göra jobbet nu när mörkret gör sitt bästa för att bryta ner oss. Ett måste för att kunna återvända i sitt livs form på andra sidan vintern.

Det har även tävlats för sista gången i år. Säsongen avslutades med brons på Terräng-DM uppe i Ånnaboda. Kämpade hela loppet i ingenmansland bakom Regborn och Anfält. Många vändor i backen blev det, något mina maratonben inte riktigt gillade. Får slipa på terrängformen till en annan gång. Nu ska hursomhelst grundträningen inför nästa säsong inledas och det kommer köras hårdare än någonsin i vinter. Gillar den period som kommer nu. Som Uffe säger: ännu en vandring, in i förvandling…

Foto: Daniel Johansson

Årets sista kamp. I en backe som är en aning brantare än den ser ut att vara. Nu hänger vi in tävlingsdressen i garderoben. Foto: Daniel Johansson

 

FÖLJ OSS!