Mot främmande vidder

FullSizeRender-4

 

Revolten mot mitt tonårsjag

Varför håller jag på egentligen? Det är en ständigt återkommande fråga. Det är inte heller helt lätt att svara på men kanske finner jag svaret om jag går tillbaka till tonåren.

Kanske söker jag någon form av revansch för alla tillfällen jag sumpade som ung atlet. Blir rätt många när jag tänker på det. Jag har nog alltid ångrat lite att jag inte tog tillvara på min bandytalang, något folk i min närhet även påpekat under åren och de har såklart rätt. Det var inte så att ja inte ville satsa men jag blev för bekväm och valde att lattja runt med polarna istället för att träna med de äldre grabbarna eller med a-laget. Det lockade inte alls just då. Istället gick frågan vidare till någon annan sämre och den tog såklart chansen när den dök upp. Det gjorde mig en aning frustrerad och förbannad men jag gjorde samtidigt inget åt det utan jag stannade kvar i den trygga och trivsamma tillvaron med polarna och därmed stannade också min utveckling.

Jag återvänder ofta till bandyn i mina tankar. Tio magiska år. Från svettiga omklädningsrum där det lindades klubbor till den varma saften när man höll på att frysa ihjäl i väntan på andra halvlek. Man kan nästan sakna att få åka ut efter paus mot Mosserud med en dyngsur matchtröja på sig när termometern står på -17. Bäst var nog ändå känslan när man satte sig i bussen för att åka iväg mot Oxelösund eller någon annan mindre ort i landet. Det var som ett äventyr alltihop. Väskan var packad med matsäck och hela dagen tycktes oändlig. Många klassiska matcher mot Köping, Västerås osv. blev det men jag undrar ibland var jag hade varit idag om jag fortsatt. Kanske hade jag lagt av ändå till slut, kanske inte. Kanske hade det blivit någon match på Studenternas eller Friends. Någon SM-final i bandy blev det ju tyvärr aldrig och jag har inte riktigt kunnat släppa tankarna på det. Fram tills nu. För nu blir det ju SM-start på Stockholm Marathon istället. Träffa lite kenyaner och etiopier, snacka lite skit i omklädningsrummet och annat som hör till. Resan dit rullar på bra. Snön kom och försvann lika snabbt men hann lysa upp en del mörka eftermiddagar och medan andra gnäller över snö och kyla och går i ide under vintern så gör det mig ingenting. Jag är Elofsson när jag spatserar fram över de vita vägarna och maler på med veckor upp mot 11-12 mil. Kliver ibland in i svettbunkern på F&S och dammar av något backpass. Utöver det besegras en och annan trappuppgång under dagarna och jag däckar allt oftare utmattad i soffan framför Seinfeld om kvällarna. Den serien håller på att förgöra min dygnsrytm men förbannat bra är det.

Stötte apropå på detta med bandy på gamle lagkamraten Erik Säfström på ett café förra helgen. Han satt och sippade på en kaffe och kanske mindes han samtidigt tillbaka på något SM-guld eller någon klassisk batalj mot ryssarna. Vi spelade ihop några år han och jag, jag på väg ner i karriären och han på väg upp. Kan jag bli en Säfström på löparbanan istället? Som Håkan säger, för jag tror att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

FÖLJ OSS!