Mot främmande vidder

FullSizeRender-4

15 helvetiska varv

För två helger sedan sprang jag mitt livs första tävlingslopp på 3000 m. Kan inte påstå att det är min allra starkaste distans, är ju mer uthållig än snabb men det har ändå varit ett skönt avbrott i den vanliga träningen och en ny, spännande utmaning.

Hade inte hunnit köra några specifika fartpass för just detta lopp, utan såg det mer som ett test inför kommande tävlingar. Men jag kände ändå att formen jag byggt upp under första delen av vintern var god och att det skulle gå att få med sig ett hyfsat resultat från tävlingen.

Nästan hela tävlingsdagen spenderas i ångest, som en halvt fungerande människa. Närvarande fysiskt men lika frånvarande psykiskt. Hade egentligen en trevlig stund med sambon uppe på stan innan det var dags för avfärd, men det var svårt att njuta av stunden. Kände mig mer disträ än vanligt. Det är inte direkt som när man har kört ett hårt och bra pass under lördag förmiddag och senare på kvällen slår sig ner i en biosalong. En svårslagen känsla. Det tillståndet befinner jag mig inte i under denna lördag. Nu har jag ju det jobbiga framför mig istället. Ska det behöva vara såhär varje gång det ska tävlas på allvar? Samma visa varje gång. ”Det ska bli kul att tävla lite” hör man en del säga. Jo visst, när vi gått i mål kanske. Då kommer det bli kul. Men innan det kommer det mest bli jobbigt. På sin höjd spännande.

Vi är hursomhelst en brokig skara människor som samlas i en nästintill tom friidrottshall denna lördagskväll. Ingen vidare flådig tillställning med andra ord; de flesta i publiken har gått för dagen och nu återstår bara ett lopp. Enligt startlistan är vi 12 deltagare, men vi är till slut bara 8 som ställer oss på startlinjen. Resterande insåg nog hur jobbigt det skulle bli och valde att stanna hemma i tv-soffan istället. Vi befinner oss långt från strålkastarljuset denna kväll, men det hindrar ändå inte allvaret från att infinna sig. Jag kör några sedvanliga stegringslopp för att undvika att få en syrachock när startskottet går. Regborn kör några han också, fast de går dubbelt så fort. Har ändå en bra känsla innan start, trots att 18 km dagen innan kanske var i värsta laget. Tänker en stund på Daniel Komen, världsrekordhållaren. Försöker hitta min inre Komen. ”1 minut till start” ropar en funktionär.

På en så pass kort distans som 3000 m finns det varken tid eller anledning att hålla igen, det är bara att hoppas att utgångsfarten håller något sånär på vägen mot målgång. Vi ger oss iväg, första 200 på 34,5” och nu finns ingen återvändo. Jag hamnar tidigt i loppet i ingenmansland och inser att jag kommer att få göra loppet utan draghjälp. Jag är ju van att träna på egen hand så det kan inte vara så svårt intalar jag mig själv. De 3 första varven känns kontrollerat jobbiga, sen inleds ett 7 minuters långt helvete. Under dessa 7 minuter är mitt enda fokus att härda ut ett varv i taget, att försöka hålla varje varv på max 37”. I mångt och mycket gäller det att vara känslomässigt avstängd när smärtan stegrar. Det är inte rätt läge att känna efter om det känns bra eller inte, för det gör det inte. Finns såklart de som hävdar att ”3000 m kan väl inte vara så jobbigt. Det är ju bara 3000 m”. De kan ju då själva prova på att springa i princip max i 15 varv tills de känner sig redo för en färd upp till Sankte Per. Det var dit jag ville åka efter målgång. Utan ett uns av energi kvar i kroppen korsar jag mållinjen. Klockan stannar på 9:12,14. Självspäkning på hög nivå, något som inte alltid är lätt att uppnå. Men en fantastisk känsla är det när man lyckas. Återstår att se om det finns sekunder att plocka i kommande tävlingar.

Efter detta lopp har träningen rullat vidare. Mardrömspassen har avlöst varandra i jakten på en tid under 9 min. Har återvänt till mitt kära gym för att plåga mig igenom lite fartpass på bandet. Att säga att det har varit svettigt vore en underdrift. Senast i tisdags drabbades jag av total överhettning när lokalen var överbefolkad av folk. Gångarna gjorde sitt bästa för att bränna kalorier och gick snabbare än vanligt på sina band. Det drogs hårdare i spakarna. Många bekymrade blickar fick man när folk passerade och först blickade ner på bandet och sedan upp på mig. Efter 50 hemska minuter la jag ner och gav mig på skivstången istället. Revanschsugen efter det misslyckade besöket på bandet gick jag ut hårt med benböj. Men jag blev girig. Gick för djupt. Detta resulterade i att baksidorna var ur funktion de närmaste dagarna. Återhämtningen har gått långsamt men de börjar så sakteliga komma till liv igen.

På tal om att springa på löpband så minns jag en gång på ÖKK för rätt många år sedan. Under en kortare stund drar jag upp farten till 15km/h(sprintfart på den tiden) och ser att killen bredvid sneglar nervöst på min display, så som folk tenderar att göra. Han vill såklart inte vara sämre utan drar upp farten till 15,2km/h och trycker på lite extra i ett försök att imponera. Jag bryr mig inte om att höja farten ytterligare utan jag låter honom få vara lite nöjd där ett tag. Och han är minst sagt mer än belåten, ända tills han ramlar av bandet och flyger in i väggen. Han sprang inte mer den dagen. Jag hoppas att jag slipper möta väggen när jag imorgon återigen ställer mig på startlinjen för att springa 3000 m. Misstänker dock att det kan bli jobbigt. 15-varvsångesten börjar smyga sig på.

FÖLJ OSS!