Mot främmande vidder


Resan mot Frankfurt

17/4-2013 sprang jag motionsklass 10 km på Örebro AIK halvmaraton. Helt förstörd gick jag i mål på 38:47 och såg hur de andra runt omkring fortsatte till synes obehindrat ett varv till. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att springa en meter till i det tempot. 2,5 år senare står jag på startlinjen för att springa Frankfurt Marathon.

Detta lopp är jag betydligt bättre förberedd inför, de senaste åren har präglats av träning och ännu mer träning. Passen har blivit fler och längre och jag har aldrig varit så redo inför någonting tidigare. Jag springer i mål på 2:38:41 i ett lopp där varje mil avverkas på 37:30. Den lyckligaste stunden i mitt hittills rätt korta löparliv. Jag som från början bara skulle springa ett lopp med jobbarkompisarna. För det var där det började.

Hade ingen klocka utan körde istället med en Ulf Lundell-spellista som tidtagarur.

2012 skulle jag ner till Halmstad för att springa Postmilen. Det fanns ingen plan med träningen eller någon tid jag siktade mot. I bästa fall skulle jag slå min kollega. Ofta blev det 2 pass i veckan, ibland 3 där jag sprang max i 5km. Samma slinga varje gång. Någon uppvärmning var inte att tänka på. Hade ingen klocka utan körde istället med en Ulf Lundell-spellista som tidtagarur. Målet var att komma tillbaka till porten tidigare i sista låten än senast. Avslutade uppladdningen med en dryg veckas vila då jag tappat suget lite. Väl nere i Halmstad var jag däremot ruggigt taggad, det var en grym kick att få mäta sig mot andra, något man inte gjort på ett tag. Loppet gick över förväntan och jag sprang i mål på 42:37, riktigt nöjd. Fick dock lite perspektiv på det när jag några veckor senare stötte på en kompis på stan, fick reda på att han hade gjort 37 på milen. Helt plötsligt var man inte lika nöjd längre.

Mattias Nätterlund Postmilen 2012

Postmilen 2012 i Halmstad. Aningen tung känsla under långspurten.

Med detta i tankarna började jag inför Postmilen 2013 träna lite tidigare. Jag hade inte hållit igång på ett halvår men i januari drog jag igång med samma upplägg som förra året, återigen samma runda. I alla fall till en början. För sen kom jag att tänka på min kompis som gjort 37 på milen. Denna gång var målet sub40 men jag förstod att jag behövde hjälp med träningen och Daniel satte ihop ett träningsschema till mig som jag började följa slaviskt. Inga mängder att tala om, ca 3 mil i veckan, men med hans hjälp började det verkligen hända grejer. Det var oerhört spännande att se vad nästa vecka skulle bjuda på för pass. Jag fick i början ofta höra att jag körde för hårt, att man inte måste köra max varje pass, men jag fattade inte alls det där med tröskelträning då. Jag ville köra skiten ur mig varje pass. Något jag senare skulle förstå inte alltid är det bästa.

Något hade väckts inom mig. Jag kunde inte sluta nu.

Jag kommer ihåg att jag i slutet av februari 2013 sprang 5 km på träning där jag gick precis under 20 min. Här kände jag att löpning nog kunde vara något för mig och blev än mer taggad. Det rullade på hela våren och jag kunde t.o.m. börja köra en del pass tillsammans med Daniel. Minns speciellt ett på Stora holmen där vi körde 3x3km med 1 min vila. Det var ett vidrigt pass som jag knappt tog mig igenom. Man ville bryta efter varje varv egentligen som var 1km. Men satan vilken känsla efteråt. Ett pass jag aldrig hade kommit på tanken att köra om jag inte haft honom med mig.

Mot Postmilen åkte jag i slutet av maj med förhoppning om att göra betydligt bättre än sub40. Jag slutade tvåa i loppet på 37:08 och där och då var jag fast i löpningen. För jag hade egentligen tänkt lägga ner efter det loppet och gå tillbaka till att hänga på uteserveringar eller något liknande. Men något hade väckts inom mig. Jag kunde inte sluta nu. Även om jag då var sjukt nöjd med tiden så dröjde det inte många dagar förrän jag ville mer. Tävlingsdjävulen hade på nytt vaknat i mig. Jag var tvungen att se hur bra jag kunde bli. Så satsningen fortsatte och jag gick under den sommaren med i Örebro AIK och sprang mina första tävlingar för klubben den hösten. Jag fortsatte även med Daniel som tränare och hans kunskap och idéer om träning har betytt enormt mycket för mig. Utan honom skulle jag inte vara den löpare jag är idag. Min första hela säsong 2014 gick också väldigt bra, det lopp som gick allra bäst var Örebro AIK halvmaraton där jag kutade på 1:14:40. Andra höjdpunkter var 16:01 på grabbhalvan.

Vintern som kom rullade på bra och inför 2015 var siktet inställt på Stockholm Marathon. Säsongspremiären hade gått riktigt bra och det fanns förhoppningar om en grym maratondebut. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig, jag var inte så förberedd som jag velat. Jag hade egentligen inte tänkt starta men allt var bokat med hotell och väl på plats kunde jag inte hålla mig från att springa. Trots att tiden inte var vad jag siktat på, 2:47 så gav det loppet med stämningen runt banan ändå en grym mersmak på sträckan. Jag visste att det fanns mycket mer att hämta ut och kände genast en revanschlust, till hösten skulle jag vara i mitt livs form. Anmälan till Frankfurt Marathon skickades in och här började resan på allvar. Sex veckor spenderade jag i norrland under sommaren. Det matades mil som aldrig förr uppe vid höga kusten, det finns fantastiska träningsmöjligheter däruppe. Bara att skidkungen Johan Olsson bor i grannbyn gör det lätt att motivera sig. Väl tillbaka från semestern slogs nya rekord under hösten, 33:12 på 10000m på stadion i mitten av september och nu var det egentligen bara att behålla formen man byggt upp en dryg månad till. De sista passen veckorna innan kände jag mig urstark, allt hade rullat på som planerat förutom en halvmara som gick lite sämre än jag hoppats på men jag visste att formen var riktigt bra. Tillsammans med sambon som support åkte jag ner mot Tyskland för att försöka göra mitt livs lopp. Att sedan få till det när det gäller var obeskrivligt skönt, en enorm känsla. Det mål jag hade satt upp för mig själv hade uppnåtts och mer därtill. Det var nästintill karnevalsstämning längs gatorna och det behövdes under sista milen då benen var tokstumma och all löparglädje hade försvunnit. Det enda som återstod var den inre kampen mot demonerna. Jag kommer att njuta av loppet i Frankfurt i någon vecka till nu. Sen måste jakten mot nya mål fortsätta.

Höga kusten-lägret dokumenterades flitigt av min bror Alexander som hade kameran med sig under flera av passen. Resultatet blev filmen I världsarvets fotspår, som ni kan se ovan.

Namn: Mattias Nätterlund
Född: 1986
Bor: Västerås
Klubb: Örebro AIK
Tränare: Daniel Johansson
Främsta meriter: 1:a Höga kusten halvmaraton 2015, 1:a DM 5000m 2014
Personliga rekord: 5km 16:01, 10000m 33:12, halvmaraton 1:14:40, maraton 2:38:41

FÖLJ OSS!