Sabaton Open Air, en betraktelse i mer livsglädje – Dag 2.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Fredagen möter oss med strålande solsken och med löften om fortsatt värme från alla metrologiska institutioner är festivalstämningen på topp från första ackord.

Givetvis inleds dagen med en genomlyssning av en klassisk liveplatta med hög volym på hotellrummet för att höja förväntningarna inför kvällens liveframträdanden. Dagen till ära blir det Rainbow – On Stage (är antagligen en av tidernas bästa live-plattor) i orginalutförande från 1977, ribban är nu satt på lämplig nivå för kvällens aktiviteter.

Över till banden.

AtroCity:

atrocity1

Foto: Lars Bjurman

Det rutinerade tyska döds-/powermetal-bandet har en ganska liten publik under inledningen av konserten, något som snabbt förändras när de som inte hört dem tidigare inser att här går det vilt till.

Alexander Krull på sång måste ha bestämt sig för att besöka varje kvadratcentimeter av scenen under spelningen, något som han definitivt lyckades med (funderar på om han inte är bekant med sin egen tolkning av ”Relax”?).

Atrocity2

Foto: Lars Bjurman

Min personliga höjdpunkt är definitivt det grymma öset i baskaggarna och den kreativa känslan som finns där i all hastighet.

BTW, amerikanska tjejer är inte svenska….eller?

Summoned Tide:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Norrland producerar många bra band och inför Sabaton Open Air kände jag att detta gig skulle bli intressant, inte bara för att de vann den svenska Wacken-uttagningen i april utan för det att rent musikaliskt finns en grym potential i bandet.

Tyvärr finns det väldigt många bra hårdrocksband och likaledes bra sångare, så om man ska ta det extra steget krävs det mer, t.ex. en live-upplevelse att minnas och jag är inte säker på att jag fick det.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Är jag då besviken på Summoned Tide?

Nej, inte alls. Det var helt ok och bra, men jag hade förväntat mig mer än ett bra band, de har mycket större kapacitet än så.

Krisiun:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Glöm samban från Brasilien, Alex Camargo bombar ut antikristna budskap med bas och sång på ett sätt som kan avfrälsa de flesta och Max Kolesne på trummor är bland det grymmaste jag sett.

Hade ingen aning om att det fanns så intensiv dödsmetal i Sydamerika.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

För er som aldrig fått chansen att höra Krisiun, kan jag sammanfatta mina upplevelser som:

Black Sabbath på speed i en torktumlare. Helt enkelt, något man måste uppleva för att förstå!

Grymt gig!

Leaves Eyes:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Trodde för ett svagt ögonblick att Alexander Krull från AtroCity gjorde ett extranummer med fördröjning, men som support-growl till norska flickvännen Liv Kristine känns det ganska skönt när skönsången ”råar” till sig lite.

Jag får snabbt känslan av Amaranthe och Nightwish men med lite mer vikingatouch och fattas väl annat när sångerskan är bördig från Stavanger.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Leaves Eyes är helt ok och med ett antal album i bagaget har man inga problem att skapa variation inom sin symfoniska Goth-Metal.

Stundtals vackert och stämningsfullt!

Wintersun:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Finsk folk-/döds-metal, vad mer kan man behöva när solen sänker sig över Lugnets IP?

Ingenting, är det enkla svaret.

Wintersun är grymt bra från första till sista ackordet. Redan innan mitt besök stod de med på den speciella bevakningslistan och dryga timmen efter konsertens början är jag övertygad om att mitt val var rätt. Jag kan inte hitta någon svacka eller svaghet under konserten, bara ett genuint ös.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

När jag fick ett snack med Jari Mäenpää efter konserten svarade han blygsamt på frågan om hur det kändes att trollbinda publiken?

-Jo, det var ok.

Nej, Jari, det var inte ok, det var grymt!! Jag lämnar ert gig i ett lyckorus!

Civil War:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

En viss fredagsmagi infinner sig givetvis när de flesta deltagarna från ”Carolus Rex” infinner sig med sina ”nya” skinande Civil War-kostymer och ger oss en lektion i Dalarnas storhet inom Heavy Metal (och då helst kopplat till krigiska teman).

Om man öppnar ett gig med ”USS Monitor” har man garanterat fått minst godkänt, följer man dessutom upp med låtar som ”Gettysburg” och ”I will rule the Universe” har man garanterat en plats i alla ”Metalheads” sargade hjärtan.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

N-P Johanssons klockrena sång lyfter hela konserten trots att det inte ens behövs, det skulle fungera lika bra instrumentalt.

Tack för en härlig upplevelse!

Kreator:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Är det Tyrant? Är det Tormentor? Nej, det är Kreator. Tysk, rå avskalad Trash Metal utan några som helst försök att montera knätofsar.

Med inledande ”trallvänliga” Enemy of God, har man definitivt väckt mitt intresse. Nu blir det åka av.

Kreator som levererat intressant musik i över trettio år, håller ett högt tempo rakt igenom utan att överraska (tyvärr).

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Skulle nästan ha blivit förbannad när de slutade för tidigt om inte avslutningen varit ”Pleasure to Kill”.

Börjar åldern ta ut sin rätt?

Snowy Shaw:

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Har man lirat med King Diamond och Mercyful Fate behöver man antagligen ingen närmare presentation. Snowy Shaw är lite av en multiartist, som kan lira det som behövs, i vilket band som helst och till råga på allt är en riktigt intressant soloartist.

Jag brukar alltid känna en viss glädje när någon som är född samma år som jag bjuder på en sminkad, galen show med alla ingredienser som behövs för att undvika festivalkoma.

Showen i Falun innehöll en mix av Snowys hela karriär (inklusive en liten försmak av Sabaton genom ”Art of War”) och jag måste erkänna att det är i närheten av lika kul som att se King Diamond….eller nästan i alla fall.

Foto: Lars Bjurman

Foto: Lars Bjurman

Redan under inledningen till tredje låten insåg jag att Snowy var on ”Fire” och där stannade det kvar, en stor entertainer som levererar.

En härlig kväll i Falun med 4:e gradens tinnitus är nu slut, liksom världens längsta konsertrecension.

På återseende i del 3.

FÖLJ OSS!